smultronmeliss

Jag ser alldeles kolossalt mycket fram emot nästa höst. Ja, förutom att vi kommer vara äldst på skolan och jag kommer slippa de två ämnena som jag fruktar mitt liv för så kommer jag läsa tre nya ämnen. Religion, filosofi och kriminologi. Och inte nog med det. Tre nya ämnen betyder tre nya lärare! Jag kommer få tre färska, fräscha och friska lärare. Min glädje är ofantlig. Förhoppningsvis kommer åtminstone en av de här lärarna fungera som insprationsbrunn för mig. Har jag en sådan brunn nära till hands blir plötsligt allting så mycket mer meningsfullt.

Klockan två på natten kommer Khawlah in i rummet och undrar om jag vill höra någonting "läskigt". "Vad är det nu då?", jag anstränger mig för att inte låta rädslan genomsyra mina ord. Halvt sovande hör jag henne berätta om en bomb som precis har slagit mot fönstret. "Äh, det är bara en fågel. Lägg dig." "Men lyssna själv". Nu blev jag skraj på riktigt. Jag spetsade öronen, och mycket riktigt hörde jag en stor smäll. Äh, det är bara smällare tänkte jag. Uppskrämd som jag var lyckades jag i alla fall somna om.

På väg till moskén senare under dagen ser jag tre bilar, alla i en rad, allvarligt förstörda. Det stank bilbrand och en rysning hemsökte min rygg. Det var alltså det folk förströdde sig med mitt i natten. Det grämer mig djupt och jag försöker verkligen förstå hur dessa människor tänker... Men utan resultat. "De har inget bättre för sig". VADÅ? Det var det värsta! Vadå inget att göra?! Jag blir så jävla förbannad. Går man inte i skola eller jobbar är man ändå inte sysslolös. Alla har alltid något att göra! Det det handlar om är att dessa människor har fallit huvudstupa nedför fördärvets djup. Och det är inte världens enklaste uppgift att ta sig upp igen. 

Jag undrar definitivt om man för en sekund tänker på bilägaren som på morgonen kommer finna sin bil nedsmulad, på alla stackars lungor som får andas in den farliga luften, och inte minst på alla hundar som får men för livet p.g.a. de ljudliga smällarna (trodde aldrig i mitt liv att jag skulle försvara en hund).

En vän sade till mig att hon bävade inför att gymnasiet skulle ta slut. "VAH?!". (Vet att det är oestetiskt med fyra skiljetecken i rad.) Hon lugnade min sinnesrörelse med att påpeka att det skulle bli hemskt efteråt. Utlämnad och blottat till omvärlden. Plugga måste man ju göra, men vad ska man plugga? Kommer det ge en jobb i framtiden? Tänk om man väljer helt fel? Hur kommer det vara på universitetet?

Och om man väljer att inte plugga direkt efter gymnasiet då? Vad ska då hända med alla kunskaper man skrapat ihop under sina, vad blir det nu, tolv år vid skolbänken? Tänk om man aldrig återvänder till skolan efter uppehållet?

Allt känns verkligen patetiskt. Och så har man alla de här som sedan barnsben har framtiden utstakad för sig. Läkare. Det var ordet. Hela sin ungdomstid och lite därtill lägger man sedan ner på att uppnå denna dröm. Drömmen som endast en stor peripeti skulle förhindra. Jag kan inte motverka (den positiva) avundsjukan jag känner gentemot dessa.

Jasmine frågade mig häromveckan om det var tillåtet för muslimer att äta ost. Då sade jag att det är det, för att djuret dör inte av att man mjölkar det, och behöver följaktligen inte slaktas. Men hon syftade på löpe som ju ost innehåller. Löpe är ett enzym som utvinns ur djurens magar. Lite smått förströdd ställde jag frågan på en muslimsk mejlinglista och fick följande svar:

Löpe är tillåtet (så länge det inte kommer från gris) även från icke-halalslaktade djur. För att någonting ska betecknas som levande krävs att blod cirkulerar i det. Eftersom löpe inte innehåller blod kan det heller inte dö. Det betraktas inte som levande helt enkelt.

Men så finns det också en åsikt som säger att det är förbjudet, och dessa hänvisar till följande koranvers:

Måndag 15/6 2009 Tid P: 08.18 Tid S: 09.18

"Har just gått förbi säkerhetskontrollen här i Portugal och sitter nnu på en soffa (ashård, känns som en stol) och väntar på mamma som gått för att köpa latte på portoguisiska McDonalds.
  Jag tänker på Farhan nästan hela tiden. Igår på planet satt det ett par som pussades. *Gny* av saknad. Jag vill resa med Farhan. Dock reser vi redan. En resa tillsammans genom livet.
  Just nu tog mamma lite bilder, en på mig när jag skriver. Ska nog lägga upp dem på mig och henne på bloggen.
  Jag sov inte så bra i natt. Tog ett tag innan jag somna. Frös hela natten, trots det tjocka täcket, vaknade kallsvettig. 
  Förresten så lukta alla krämer och tvålar på hotellet citron, t.o.m. toapappret. Hotellet hette något med Citrus också.
  I kön till säkerhetskontrollen (den kön jag hamna i) fanns det en kille med en t-shirt där det stod "21" på baksidan. Skumt.
  Det finns mest gamla tanter här, dock finns det en tjej i min ålder, hon är född 93. Hennes båda ben är förlamade. Det skedde genom en lunginflammation som fick ryggmärgen att att svullna upp, sedan kom nerverna i benen i kläm. Hon har haft så i 5 år, och har varit på centret 2ggr redan. Louise heter hon. Hon verkar vara den enda med intellegens här, förlåt Gud och alla andra, kan ej rå för att jag tycker så. De andra har säkert mer erfarenhet och kunskap än mig och jag respekterar dem.

Nu ska jag hålla på lite med rubiks kub.

tid P: 08.50 tid S: 09.50

(skrev med små avbrott då jag prata med mamma)

Pussar Jasmine"

Måndag 15/6 2009 Tid Brasilien: 21.28 Tid Sverige: 02.28

"Så mycket blandade känslor.
Sitter i sängen på hotellet i Brasilien, Abadania. Känner irritation, spänning, sorg, saknad, nervositet, trots och förtvivlan på samma gång. Samtidigt vet jag att resan kommer att bli fantastisk.
Flygresan gick iaf bra, fick pasta igen. Jag lärde känna Louise lite extra plus hennes mamma. På bussen lärde jag känna en finsk tant, vi pratade mycket.

Idag ringde jag Farhan från en snäll kvinnas mobil. Jag fick prata en minut men blev så stressad att jag la på efter 16 sekunder. Började gråta då jag sa att jag älska honom och fick knappt fram ett ljud under det korta samtalet pga att det stockade sig så i halsen. jag fick skicka ett sms till honom som han senare svara på. Försökte ringa igen men det funkade ej.

Det finns en ung kille som jobbar här, han är i min ålder och han kollar på mig väldigt mycket och verkar vara ganska förtjust.
  Maten på det här lilla hotellet är grymt mycket godare än den dyra i Portugal.

Jag beställde förresten kolsyrat vatten idag på spanska för första gången! Alltså första gången jag beställde på spanska överhuvudtaget. Portoguisiska och spanska är ju jättelikt.

Jag har ingen aning om vad som händer imorgon, vet att jag och mamma ska skaffa något sätt att ringa på, och att vi ska äta frukost med Louise och mammam tillsammans.

Brasiliansk tid: 09.49
Svensk <3 tid: 02.49

puss och kram Jasmine"


   
Bilder jag tog från bussen på väg till Portugals flygplats

 
Mamma och jag innanför säkerhetskontrollen

 
Bilder innan vi gick in i flyget


Lousise på Brasiliens flygplats


Farhan och jag på hans brors bröllop (därav de annorlunda kläderna)  som ägde rum strax innan Brasilienresan.

Min intensivt fastnaglande blick åkte kana nedför de blanka, gyllenbruna hårstråna. Som en leksugen telning rörde den sig hastigt upp igen för att gång på gång åka ner i en hisnande fart. Huvudet rörde på sig stup i ett, det var således inte världens enklaste tilldragelse att fästa blicken vid och låta de felfria stråna med sin klick av exklusivitet flöda fritt genom mitt medvetande.

"Jag vet att du inte känner mig, men jag känner mig själv" säger Noah till Allie i The Notebook. Oerhört välvägda, genomtänkta och kraftfulla ord. Hade jag stått i Allies skor hade jag fallit pladask på momangen. Istället dröjer det åtskilliga år innan hon äntligen får klart för sig vilken bedårelse Noah är.

Nu ska jag äntligen börja skriva ner om dagarna i Brasilien. Jag skriver direkt av från dagboken som jag skrev då, och ändrar ingenting (inte stavfel heller). Dock kommer jag av hänsyn kanske ta bort sådant jag skrivit om andra.

Jasmines Dagbok

14/6 2009 Tid Portugal: 23.01 Tid Sverige: 00.02 

"Just nu ligger jag i sängen på ett hotell i Lissabon, Portugal. Har just blivit ledsen på mamma för att hon döda en stackars skalbagge som jag var skräcslagen för. Vi ska bara övernatta här på hotellet, sedan ska vi upp imorgon klockan 6 (7 i svensk tid) för att åka till flygplatsen, sedan ta flyget till Brasilien i nio timmar.
  Dagen har gått undan, kan inte förstå att det var redan imorse som jag låg och gosa med min älskling Farhan hemma hos mig.
  Om vi tar dagen från början. Mamma åkte på morgonen runt tio-tiden och köpte en resväska. Halv elva kom hon hem och väckte mig vid halv tolv, lite senare än vad som var planerat.  Vårt plan till Portugal skulle avgå 15.10 från Arlanda, och vi skulle vara där två timmar innan. Vi var där runt två. Mamma fixade skjuts i sista sekunden, hennes snälla vän Allan ställde upp. 
  När vi checkade in och gick igenom säkerhetskontrollen var det ca 15-20 min tills planet skulle avgå. Då tabbade vi oss rejält, jag, mamma, och en annan tjej som reser i samma grupp som oss, vi gick nämligen ut tillbaka till ankomsthallen. Personalen sa att vi var tvungna att stå i den 40 minuter långa kön till säkerhetskontrollen igen. mamma fixade dock in oss direkt, hon fixar allt, så jag var aldrig orolig.
  Planet avgick 15.40, och på resan läste jag och sov i ca 2h (resan var bara i 4h & 30 min). Det var någon idiot framför mig som tog sig friheten att fälla bak sin stol så att jag knappt kunde luta mig över och siva på brickan. Sov i princip som ett helvete (inte riktigt, men nästan). Fast hon hade iofs rättigheten att göra det. Min stol gick självklart inte att fälla ned så långt.
  Maten som serverades var någon form av pasta med räkor.
  Eftersom jag typ är lite förkyld så trodde jag att locket i öronen skulle bli/göra fruktansvärt ont. Dessa tabkar grundade jag på erfarenhet sedan förra flygresan till Indien, då det kändes som att någon stack in en kniv i öronen och försökte bända upp huvudet.
  Kanske var det mina böner till Gud, Oleum Basileum (doftgrej från mamma som gör det lättare att andas), alla mina ta-bort-lock-från-öronen-övingar (så som gäspa, svälja, tryckutjämna) eller bara att jag var mindre förkyld som gjorde att jag knappt kände något.

När vi anlände tog vi en buss till hotellet, mamma och jag fick hotellrum 201, sedan i hotellers restaurang hamna vi vid bord nr 21. Mitt nr, mitt födelsedatum. Känns coolt, känns som tur. På tal om tur: Det första ägget jag kläckte idag i stekpannan till min äggröra hade två äggulor! COOL!! :)<3

Maten här på hotellet tyckte jag inte var så god, inte alls värd det dyra priset. Mamma tyckte dock det.

Desserten såg underbar ut (dessertbuffén). Små söta bakelser som inte smaka som de såg ut! Inte alls så goda de heller, men supersöta.

Mamma har somnat för längesedan. Jag ska också sova nu, ska ju upp tidigt.

Den hemska saknaden efter Farhan försvann när jag skrev men börjar nu återkomma. Saknar Sverige och familjen också. Känns overkligt.

Klockan här är nu 23.34
i Stockholm 00.34

Puss och kram Jasmine"

"Ps. sover i din tröja Farhan och kollar på bilden på dig i mobilen!
22.35 & 00.35"


Mycket av det jag skrivit ner nu är säkert helt ointressant, men jag har fått önskemål om att jag som sagt ska skriva ner precis ALLT. Skriver om nästa dag så fort jag kan.

Ha det bäst!
Puss Jasmine

En god vän till mig har gjort högskoleprovet och fick lysande bra resultat.  Jag frågade henne om lite tips inför provet och fick väldigt bra svar. Hon sade att jag skulle förbereda mig innan. Jag blev lite förvånad, jag trodde inte att man kunde göra det. Men, främst av allt tycker hon att man ska göra gamla prov, helst på tid, för proven är utformade ungefär på samma sätt varje gång.

Den uttryckslösa minen genomborrade varenda tillstymmelse av självaktning jag samlat på mig under mina 17 år.

In recent days I have increasingly begun to think about my future and what I want to work with. Like most teenagers, I'm kind of confused and have decision-agony.
Why? well I don't know, maybe because  times is so short and valuable. One want to travel, see new places, help the ones in need, do something groundbreaking and revolutionary etc. But the question is, when do you start? when do you start to deal with these things? after you've finished school or during? Right know or in two years?

Anyhow, I seriously need to start thinking more thorough about what I want to work with.  But for now, All I can say is: God help me! The future is catching up with me.....



Btw, in case you wondered, this aint just Nofas little blog ;)

Tänkte bara säga hur ljuvligt det är att vara ensam hemma. Tänk att folk kan ta en sådan sak för given. I min värld händer det inte alls ofta, egentligen är tystnad det enda jag begär. Med fyra yngre syskon är till och med det för mycket  begärt. Jag funderar på om jag ska bo ensam när jag flyttar ut. Det skulle verkligen passa mig utomordentligt bra, eftersom jag anser att man tänker och sysslar med saker på ett bättre sätt om man inte blir störd stup i kvarten. Jag får i alla fall trösta mig med att om några år, när ungarna har lärt sig att läsa, då kommer de förhoppningsvis att sitta med varsin bok istället för att tjafsa med varann om allt och inget.

Har kommit på att min favorithemmasyssla är att tvätta! Hur orimligt det än må låta. Så hur kan jag föredra att tvätta när jag kan stå vid diskhon och diska, lugnt röra om i en kastrull eller dammsuga?

Jag har äntligen erkänt för mig själv att jag lider av tidsångest. Det innebär att jag hela tiden måste vara upptagen med någonting nyttigt, och om jag kommer av mig någon minut blir jag så besviken på mig själv att jag inte tycker att det är värt att fortsätta med det jag behöver få gjort. Hela dagen är följaktligen förstörd för mig och jag inbillar mig att nästa dag ska bli en dag då jag får gjort allting som jag planerar att göra. Som alla förvisso kan räkna ut blir det inte alls på det viset, och så fortgår det, dag ut och dag in...